Nyheter

Här har vi samlat våra senaste artiklar, pressmeddelanden och nyhetsbrev.

Tillbaka

Granbarkborreangrepp kan anses utgöra en skadeståndsgrundande störning

Den 27 juni meddelade Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) dom i mål M 15330-22 som är av intresse för skogsägare. Domen behandlar en fastighetsägares möjlighet att få ersättning för miljöskador med grund i 32 kapitlet i miljöbalken. Skadan i fråga utgjordes av ett angrepp på skog av granbarkborrar som, enligt skogsägaren, spridit sig från ett angränsande naturreservat. Den centrala frågan i målet var huruvida ett sådant angrepp kunde utgöra en ”störning” i den mening som avses i miljöbalken.

Skadeståndsskyldighet enligt miljöbalken

För att en miljöskada ska vara ersättningsbar enligt 32 kap. 1 § miljöbalken krävs att en verksamhet på en fastighet orsakat skada i sin omgivning. Har skadan orsakats utan uppsåt eller vårdslöshet kan den ersättas endast om den störning som har orsakat skadan ”inte skäligen bör tålas”. Det krävs således att skadan har orsakats av en störning som härstammar från en näraliggande fastighet och att denna störning inte är orts- eller allmänvanlig.

De störningar som omfattas av miljöskadebestämmelsen räknas upp i 32 kap. 3 § miljöbalken. I bestämmelsen radas ett antal störningar upp såsom luftförorening, markförorening och buller. Bestämmelsens punkt 8 medger att ersättning kan utgå för ”annan liknande störning”. Som exempel på störningar nämns i bestämmelsens förarbeten spridning av bakterier och virus samt obehag av insekter, fåglar och djur.

Domskälen

Kärande i målet var en skogsägare som yrkade på ersättning från staten såsom ägare av grannfastigheten som utgjordes av ett naturreservat. Skogsägaren ansåg att staten underlåtit att vidta åtgärder i naturreservatets kantzon och att det lett till att svärmar av granbarkborrar vandrat över fastighetsgränsen och orsakat skadan.

Det första MÖD prövade var huruvida ett naturreservat kan anses utgöra en verksamhet i miljöbalkens mening. Domstolen framhöll att inrättandet och förvaltandet av naturreservat ses som användning av mark, men förtydligade att det centrala inte är att skadan uppkommit av verksamheten, utan att skadan uppkommit på grund av en störning.

Enligt domstolen går det inte att utesluta att granbarkborreangrepp skulle kunna utgöra en ”annan liknande störning”. Domstolen förtydligar dock att det måste vara fråga om ett angrepp i betydande omfattning och varaktighet samt att det ska föreligga en koppling mellan störningen och verksamheten som störningen uppkommit i. Skadan behöver alltså inte ha uppkommit genom verksamheten. Har störningen ingen koppling till verksamheten, exempelvis översvämning efter nederbörd, aktualiseras inte skadeståndsskyldighet.

I det aktuella fallet anförde MÖD att det inte fanns tillräckligt belägg för skogsägarens slutsatser, dvs att angreppet på dennes skog berodde på en underlåtenhet från statens sida att hantera mängden granbarkborrar i naturreservatet. I slutändan blev det alltså en bevisfråga som avgjorde utfallet i målet till skogsägarens nackdel.

Kommentar

Trots att det i slutändan inte blev fråga om skadestånd för skogsägaren, kan målet ändå vara av intresse. Domen bekräftar att det är möjligt att se ett angrepp av granbarkborrar som en störning ifall det är fråga om ett utbrett angrepp. Det kan därför tänkas bli aktuellt för skogsägare att dokumentera förekomsten av granbarkborre i sina skogar, ifall att insekterna i framtiden sprider sig från en grannfastighet, för att kunna peka på en förändrad aktivitet.

För mer information om domen, vänligen kontakta Erik Wessberg, Associate eller Anna Klingemann, Associate.

Mobil: Erik Wessberg, +46 (0)72 588 35 99, Anna Klingemann, +46 (0)72 588 90 99.

Mejl: ew@realadv.se, akl@realadv.se.