I HD:s mål T 1247-23 hade säljaren ingått ett avtal om att sälja sin fastighet med tillhörande bostadshus till köparen. Inför köparens tillträde anlitade säljaren en städfirma för att utföra flyttstädning. Efter utförd flyttstädning tillträdde köparen fastigheten, varpå vattenskador påträffades. Vattenskadorna hade orsakats av städfirman i samband med flyttstädningen. Med anledning av vattenskadorna krävde köparen att säljaren skulle betala ersättning för skadorna. Ett förlikningsavtal träffades mellan säljaren och köpare som innebar att säljaren förpliktigades ersätta köparen med ett belopp på 70 000 kr. Säljaren ansåg att städfirman var skyldig att ersätta säljaren med det belopp som säljaren betalat till köparen. Städfirman motsatte sig kravet.
Frågan som HD tog ställning till var under vilka förutsättningar en skadelidande har rätt till ersättning från skadevållaren, när det yrkade beloppet fastställts i ett förlikningsavtal med tredje man. HD konstaterade inledningsvis, med hjälp av allmänna skadeståndsrättsliga principer, att det vid ett förlikningsavtal med tredje man principiellt ska föreligga en betalningsskyldighet för den skadelidande, för att betalningen ska vara ersättningsgill i förhållande till skadevållaren. I detta ligger att förlikningen måsta ha varit betingad av just den aktuella skadan. I de fall förlikningen avser ersättning för andra skador eller intressen än att reglera den aktuella skadan kan ersättning i regel inte krävas för hela beloppet.
Vidare beaktade HD även den så kallade skadebegränsningsprincipen. Enligt denna princip krävs att villkoren i förlikningsavtalet framstår som skäliga för att ersättningsrätt ska föreligga. Det innebär att villkoren ska ha stått i rimlig proportion till den ekonomiska risk som parten löpte om någon förlikning inte ingåtts. Skäligheten kan, enligt HD bedömas utifrån vad en rationellt agerande part under liknande förhållande hade varit beredd att acceptera, även om ersättning från skadevållaren inte kunde utgå.
I detta fall konstaterade HD att förlikningen uteslutande var betingad av den aktuella skadan som orsakats av städfirman. Det belopp säljaren betalat i förlikningen var inte högre än vad som kunde förväntas utgå vid en domstolsprövning. Eftersom beloppet var skäligt, och städfirman var ansvarig i egenskap av skadevållare, ansåg HD att det var en ersättningsgill kostnad för säljaren.
Domen synliggör intressanta aspekter i situationer med flera olika avtalsrelationer, där ersättningskravet förs vidare. Om den betalningsskyldiga parten inte är den som orsakat skadan kan ett förlikningsavtal utgöra en bra grund för att reglera skadans omfattning. Ett förlikningsavtal bör upprättas med hänsyn till den aktuella skadans omfattning, utan att reglera andra mellanhavanden. Villkoren för förlikningen ska framstå som skäliga med hänsyn till skadans art och omfattning. Ersättningskravet ska vidare framställas av den betalningsskyldiga parten. Med ett godtagbart förlikningsavtal kan ett ersättningskrav riktas vidare mot den part som orsakat skadan.
För mer information om avgörandet, vänligen kontakta Erik Wessberg, Associate eller Vendela Edström, Sommarnotarie.
Mobil: Erik Wessberg: +46 (0)72 588 35 99, Vendela Edström +46 (0)8 450 15 40
Email: ew@realadv.se, ve@realadv.se