För äldre planer, som antagits före den 1 juli 1987 (dvs. när den äldre plan- och bygglagen trädde i kraft) saknas ofta planbestämmelser som reglerar byggnaders placering. Vid den tiden gällde istället generella bestämmelser om byggnaders placering enligt 39 § byggnadsstadgan (byggnadsstadgan är föregångare till plan- och bygglagen). Byggnadsstadgan har sedan länge upphävts och ersatts av andra lagar. Men eftersom det fortfarande finns äldre planer (stadsplaner, byggnadsplaner m.m.) som behöver tillämpas vid bygglovsprövning finns ett fortsatt behov av utfyllande bestämmelser om byggnaders placering. Enligt övergångsbestämmelser i plan- och bygglagen ska därför 39 § byggnadsstadgan tillämpas som planbestämmelse på sådana äldre planer, vilket bl.a. innebär ett krav på att byggnader som huvudregel måste placera minst 4,5 meter från fastighetsgräns mot granntomt. Frågan illustreras av ett nyligen avgjort mål från MÖD, P 2769-22.
Bakgrunden till målet var att fastighetsägare sökt och erhållit bygglov för tillbyggnad av fritidshus på fastighet A. Fastighetsägare till grannfastigheten, fastighet B, överklagade beslutet. Klagande menade att beslutet att bevilja bygglov innebar men för denne då det tilltänkta fritidshuset skulle påverka dennes havsutsikt. Fastighet A omfattades av byggnadsplan från 1960. Planen reglerade dock inte avstånd mellan byggnad och fastighetsgräns. Detta innebar att byggnadsstadgans 39 § ska användas som utfyllande planbestämmelse. Enligt andra stycket i 39 § byggnadsstadgan får inte en byggnad placeras på mindre avstånd än 4,5 meter till granntomten. Enligt tredje stycket får dock nämnden medge undantag från avståndskravet om det finns särskilda skäl och det kan ske utan men för granne eller fara för sundhet och brandsäkerhet. Bygglovet som fastighetsägaren erhållit innebar en rätt att uppföra ett fritidshus trots att detta skulle placeras närmare än 4,5 meter från fastighetsgränsen gentemot Fastighet C, en fastighet som enligt plan utgjorde park/naturområde.
I MÖD rörde målet frågan om markområdet, på Fastighet C, var att anse som tomt i 39 § byggnadsstadgans mening. MÖD konstaterade att avståndsbestämmelserna i 39 § byggnadsstadgan i äldre regeringsrättspraxis inte ansetts tillämpliga på markområden som inte är avsett för bebyggelse. Begreppet granntomt tar inte sikte på avstånd till fastighetsgränser mot allmän platsmark om inte sådan mark är avsedd att förses med byggnader. MÖD konstaterade sedan att då Fastighet C inte är avsedd för bebyggande kan markområdet inte anses utgöra tomt i den mening som avses i 39 § byggnadsstadgan. Bygglovet var därför att anse som planenligt.
Bygglovet fastställdes eftersom det inte heller, trots förlorad havsutsikt, kunde anses utgöra någon betydande olägenhet för den klagande.
Kommentar
I mer nutida detaljplaner regleras byggrätten och avståndsfrågor på ett mer detaljerat och överskådligt sätt genom planbestämmelserna på plankartan. För äldre detaljplaner är det ofta betydligt svårare att reda ut vad som gäller. Att tillämpligheten och innebörden av den sedan länge upphävda byggnadsstadgan fortfarande blir föremål för domstolsprövning utgör ett tydligt exempel på det. Att 4,5-metersregeln, som främst motiveras av brandskyddskäl, inte ska gälla mot allmän platsmark är rimligt och ett välkommet klargörande.
Mobil: Tom Hofset: +46 (0)72 588 19 93, Jesper Hjelm: +46 (0)70 142 34 14
Email: th@realadv.se, jh@realadv.se