Planläggning av mark är en kommunal angelägenhet och innebär att kommunen i princip har en ensamrätt att antaga detaljplaner såväl som besluta om planläggning ska ske eller inte. Detta brukar kallas för det kommunala planmonopolet. Enligt plan- och bygglagen (2010:900) har den som avser att vidta bygglovspliktig åtgärd rätt att begära förhandsbesked om åtgärdens lovlighet. Ett positivt förhandsbesked förutsätter dock som huvudregel att området är detaljplanelagt. Ett undantag från detaljplanekravet är om byggnadens lokalisering med hänsyn till enskilda och allmänna intressen kan prövas inom ramen för förhandsbeskedet. I praktiken innebär detta att de intressen som beaktas vid en detaljplaneläggning även ska kunna beaktas i förhandsbeskedet.

Trots att en kommun har skäl till att avslå en ansökan om förhandsbesked med anledning av att området inte är detaljplanelagt, kan proportionalitetsprincipen innebära att en prövning i sak likväl måste göras. Detta är dock beroende på tidsutdräkt och en intresseavvägning mellan enskilda och allmänna intressen i det enskilda fallet. Tidigare praxis har bland annat utvisat att en tidsutdräkt om fem år inte stod i strid med proportionalitetsprincipen och kommunen kunde därmed avslå ansökan om förhandsbesked med motivering att detaljplaneläggning först skulle ske (se NJA 2016 s. 868).

I denna dom klargjorde HD att det enskilda intresset av att få en konkret prövning anses vara knutet till fastigheten som sådan och inte fastighetsägaren vilket innebär att ansökningar från tidigare fastighetsägare kan få betydelse för tidsaspekten. Avseende den i målet aktuella fastigheten hade kommunen avslagit ansökningar sedan början på 90-talet.

Mot bakgrund av att kommunen inte hade anfört att det skulle ha funnits några specifika behov avseende markanvändningen på fastigheten som enbart kunde tillgodoses genom en detaljplan, att någon konkret plan för detaljplaneläggning saknades, att fastigheten var belägen i ett område där bebyggelsen i huvudsak redan var detaljplanelagd och att området i fråga var avgränsat och begränsat i storlek ansåg HD att det rådde ett missförhållande mellan det allmänna intresset av att detaljplaneläggning först skulle ske och det enskilda intresset av att få en konkret prövning. Med stöd av proportionalitetsprincipen bedömde HD därmed att nämnden inte hade fog att fortsatt avslå ansökan om förhandsbesked med motiveringen att området behövde planläggas.

Kommentar

Domen ger viss ledning för under vilka tidsramar som en kommun, med grund i detaljplanekravet, kan avslå ett förhandsbesked.  Att en fastighetsägare får vänta i 5 år står inte i strid med proportionalitetsprincipen medan 30 år anses vara för lång tid. Viktigt att notera är att intresset anses knutet till fastigheten som sådan och inte fastighetsägaren vilket gör att det kan finnas nytta i att undersöka tidigare fastighetsägares ansökningar som ska beaktas inom ramen för proportionalitetsbedömningen.

För mer information om avgörandet, vänligen kontakta: Emelie Bergman

Mobil: +46 (0)72 588 90 99

Email:  eb@realadv.se